Väl hemma och på plats i nya lägenheten i Växjö återkommer vi med nya idéer, tankar och reflektioner. Kanske blir det rent av några best of-listor beträffande våra sex månader i utlandet. Vem vet.

Vi säger så för nu, håll till godo.

/Daniel

Det ar bra tva dagar kvar, de flesta av vara vanner har redan akt hem, sa det kanns som det ar dags for oss ocksa att bege oss. Jag ar redo.

/Aurora

Plaza San Fransisco

Varje morgon kan man finna ett hundratals arbetare pa torget San Fransisco i Cuenca, som letar efter jobb.  Sodra bergen har hogst arbetsloshet i hela Ecuador. Manga tvingas flytta till USA eller Spanien for att hitta arbete, men de som stannar soker sig till torget varje morgon. Efter lunch sa har de flesta forsvunnit, antingen har de fatt ett jobb for dagen, gatt hem eller sitter fortfarande kvar och vantar pa att nagon ska komma.

Det lilla upproret

Denna morgonen var inte arbetarna pa torget lika lugna som vanligt. Alla hade samlats kring en arbetare, en arbetsgivare och tva poliser. Man kunde kanna upprordheten i luften medan de skrek ”Betala honom”. Arbetsgivaren stod forst och pratade med arbetaren, men sedan borjade han ga runt pa torget i skydd av poliserna. Det var uppenbart att han gjorde det for att visa sin makt, annars hade han lamnat torget i en taxi. Folkmassan fortsatte folja efter honom och fortsatte skrika ”Pagale!”. Till slut hoppade mannen in i en taxi och lamnade scenen.

Patricio Vasques

Folket skingrade sig och jag vagade mig ner for att forsoka fa en intervju med den den drabbade arbetaren. Han fann dock inte att finna, men det visade sig att alla arbetare hade liknande historier. Har kommer Patricio Vasques historia. Som alla andra kommer han till torget varje dag for att fa jobba som byggarbetare, detta har han gjort de senaste sju aren. Patricio ar fodd och uppvuxen i Cuenca, ar 31 ar och lever med sina foraldrar och aldre syskon. Han berattar att det ar ofta de inte far betalt, men att det inte ar nagon vana fran agarnas sida. Arbetsgivaren fran idag kan lugnt komma tillbaka imorgon eftersom det ar sa det fungerar. Arbetarna ar inte med i nagot fack, de har inte rad med en advokat och som Patricio sa, det ar sa manga inblandade, sa de vet inte vems fel det ar att de inte far betalt. Helst av allt skulle Patricio ha ett fast jobb pa en fabrik. Men han kommer fortsatta komma till Plaza San Fransisco varje morgon for att kunna forsorja sig sjalv och sin familj.

/Aurora

Daniel bakom ratten

Morgonen darpa hoppade vi pa bussen for att ta oss till djungelstaden Puyo. vagen dit var fylld av djup skog, vattenfall och orkideer. Men sjalva Puyo var inte mycket att ha. Det enda av staden som var underbart vakert var ”paseo turistico” vilket var en promenad langst med floden Puyo, dar man fick ga genom djungeln. Sjalva staden var tom pa turister och var kanske darfor manniskorna dar var mycket trevliga.

Myror som bar saker

Jättestor fjäril

Pa strapats

Men redan dagen efter fortsatte var fard mot Macas, som ligger 4 timmar soderut. Macas kandes an mer trevlig och hade slaende utsikter.

Utsikt fran Macas

Men en slutsats ar att staderna ar inte allt for vackra men resorna dit och fran ar fantastiska, det ar val just darfor man inte hittar nagra turister har. Idag har vi unnat oss ett ltie finare hotel och sa har jag kopt en kaka till Daniel. Imorgon bar det av till var favoritstad, Cuenca.

Vara polare med Daniels kaka

/Aurora

Daniel lagger sig pa britsen i vantan pa att lakaren ska fa tid for honom. En kvinna tar uppgifter fran mig, hans namn, alder, vilken provins vi bor i, nar han avslutade sina studier m.m. Efter en stund borjar lakarens tre unga hjalpredor stalla fragor om hans tillstand, efter ytterligare en stund kommer lakaren och undersoker Daniel. Lakaren sager att han inte kan hitta nagot fel och darfor ska det tas prover. De sager att vi ska ga in genom en dorr till labbet, men nar vi star utanfor visar en man oss till ett fonster pa baksidan dar vi far lamna in var provlapp. Sedan far vi ga runt, till den forsta dorren och sa far Daniel ta sitt blodprov.  Efter komplikationer utan ljus och toalettpapper lyckas vi ocksa lamna in avforingsprovet.

I vantan pa provsvaren ater jag min forsenade frukost och sa sitter vi lite i Baños park. En timma senare aterkommer vi for att fa veta att Daniel har en tarminfektion. Vi far ett recept och gar och hamtar ut gratis antibiotika och alvedon. Trots ett for oss ”konstigt system” far man i alla fall tacka dem for den korta vantetiden och att allt var gratis. Nu ar vi dock fast i Baños tills Daniel blir battre.

/Aurora

Var forsta anhalt pa var resa ar Baños, som Daniel kallar skithusen, eftersom Baños betyder badrum.  Baños ar en liten by i bergen (men bara en timme fran djungeln) som ar langvaga kant for sina vattenfall, sin aktiva vulkan (senaste utbrottet 2006, da hela Baños fick evakueras) och sina varma kallor. Vid forsta anblicken ser det inte ut som ett stalle man vill stanna pa, men jag maste saga att det ar ganska mysigt har med. Sjalv har jag varit sjuk i flera dagar och utflykten som vi gjorde igar hjalpte nog inte sa mycket. Jag tankte att en utflykt i en sa kallad chiva (en liten lastbil, dar flaket ar omgjort till sittplatser), skulle jag nog klara av.

Chiva

Vi akte pa en utflykt for att se baños omtalade vattenfall, det var definitivt vart det, vi akte i riktning mot djungeln. Vilket ar det vackraste jag vet med Ecuador, blandingen av djungel och berg. Advokader och passionsfrukter som vaxer pa trad, luften blir lite varmare och djup skog skymtas uppe i bergen.

Vi akte linbana over en flod och slutligen kom vi till det sista vattenfallet. De andra hade vi sett pa avstand, men detta skulle vi fa se pa nara hall.

Linbana for att kunna se vattenfallet ordentligt

Vi borjade traska ner for stigen som skulle leda oss till vattenfallet. Desto narmare vi kom desto fuktigare blev det. Det var vackert, tank er en djungel med ett magiskt vattenfall i mitten. Vi blev lite blota nar vattnet skvatte upp mot oss. Men detta rackte inte, pa den langa vagen upp for berget, borjade det regna, vi blev genomblota. Men det var definitivt vart det.

Nu sitter jag och bloggar, medan Daniel ligger sjuk pa hostelet. Sa nu ar det dags for mig att ga och ta hand om honom och mig sjalv. Om nagra dagar sa bar det av till djungel staden Puyo.

/Aurora

Det har talats om att en tsunami eventuellt skulle kunna bli en efterföljd av jordbävningen och att den möjligtvis skulle kunna nå Ecuadors kust. Jag vet inte om faran för den är över än men det verkar som om mer eller mindre uteblivit. I vilket fall som helst befinner vi oss på 3500 meters höjd över havet och kommer så att fortsätta den närmaste tiden.

Således är vi helt utom fara för några som helst efterdyningar från jordbävningar och andra naturkatastrofer. (Även om vi i och för sig planerar åka till trakterna kring en aktiv vulkan i nästa vecka). Ingen anledning till eventuell oro alltså.

/Daniel

Så just därför utnyttjade jag gårdagen till mitt länge efterlängtade ecuadorianska öltest. Det har länge varit allt för uppenbart att man i annat än i sällsynta fall får klara sig utan riktigt god pilsner i de här trakterna. Men man får som bekant hålla till godo med den som ges så jag gick till älskade Supermaxis välsorterade ölhyllor och plockade med mig ett exemplar av de fem inhemska ölsorter som landets normalt erbjuder (det finns några enstaka fler men de är mycket ovanliga). Och för att krydda det hela la jag till den amerikanska stoltheten Budweiser som är en av de få utländska sorter som man frekvent kan stöta på här. (De andra är Heineken och Corona).

Öltestet fortgick efter den vetenskapliga metod som jag och min gode vän Fredrik Hansson introducerade en kväll i Norrliden 2005. (Då gällde det förvisso vin, men principen är att man öppnar en flaska, dricker ur den och sedan påbörjar nästa).

Så här utföll testet:

Brahma

Brahma är egentligen inte från Ecuador (tror den är från Brasilien) men tillverkas i de flesta sydamerikanska länder. Och det finns anledning till det. Brahma är förhållandevis fyllig och smakrik och bjuder dessutom på hela 4,8% alkohol. Om man adderar den goda smaken med pris och lägger alkoholhalten som bonus är Brahma ett utmärkt val under förhållanden. Betyg: 4

Budwesier

Det amerikanska wild-cardet i tävlingen kostar nästan dubbelt så mycket som övriga öl (7 kr) men är näppeligen dubbelt så bra. Snarare tvärt om faktiskt. Visst, man får hela 5% och Bud har en trevlig lite kryddig bismak men ölet är samtidigt rått och fatt och verkligen ingen direkt höjdare. Svårt motivera köp. Betyg: 2

Club

Club (Verde) är och förblir kungen bland öl i Ecuador. En aning dyrare än sina kollegor men väl värd de extra örena. Club har en påfallande angenäm arom och en riktigt fyllig och rund smak, till och med med tillsymmelse till lite beska. 4,4% är lagom och Club är egentligen det enda öl härifrån som jag faktiskt skulle kunna tänka mig lägga pengar på i Sverige. Betyg: 5.

Conquer

Conquer är något av lågprisvarianten i Ecuador. Trots ett trevligt yttre håller inte innehållet riktigt måttet och det hela är en tämligen trist och smaklös historia med inte helt rena bitoner. Conquer påminner en del om det danska Slots Guld (som görs på majs och kostar ingenting) men håller bara en alkoholhalt av 4,0%. Inget försthansval på långa vägar. Betyg: 1.

Pilsener

Pilsener är Ecuadors nationalskatt. Man ser reklamen precis överallt och i alla sammanhang och är den överlägset mest sålda ölen i landet. Smaken är dock tämligen neutral, ganska rå och bjuder inte på några särskilda överraskningar. Alkoholhalten (4,2%) håller sig också den på mellanölsnivå och även om Pilsener är uppfriskande riktigt kall är den inte särskilt märkvärdig. En Ecuadors Pripps Blå. Betyg: 3

Zenda

Zenda är en hyfsat billig uppstickare som liksom jätten Pilsener håller 4,2%. Zenda har ett trevligt yttre i guldfärger men hur gärna man än vill är inte smaken särskilt mycket att hänga upp i julgranen. Den smak som existerar är förvisso ganska trevlig, avrundad och lite torr men i gengäld känner man inte så mycket av den. Zenda är för att vara rättfram ganska tam. Betyg: 2

Kontentan av öltestet är således att ölen i Ecuador knappast kan konkurrera med sina kollegor i Tjeckien, Danmark och Tyskland men om du nu ska hit på semester och tvingas hålla dig till de inhemska varianterna är det definitivt Club du ska söka efter på butikshyllorna.

/Daniel

Efter tio dagar i väldiga Buenos Aires och med den stadens alla lockelser kände vi att det var dags att beskåda något annat. Som planerat var det närbelägna Montevideo som var målet för vår utflykt. Trots att staden ligger i Uruguay ligger den mycket nära Buenos Aires och vi bestämde oss för att ta båten över sundet Rio de la Plata för att underlägga oss ännu en huvudstad.

Kvällsbild från Montevideos strandpromenad.

Båtresorna (de kör med katamaraner) visade sig dock en smula dyrare än vår budget hade förutsett men till sist hittade vi ett bolag som erbjöd en kortare tripp med en anslutningsbuss på drygt två timmar till ett mer facilt pris som vi kunde gå med på.

Intet ont anade han att den avslappande strandvistelsen skulle rendera i en rejäl bränna.

Prisernas upptrissning berodde nog en hel del på att vi råkat komma just under den absoluta sommarhögsäsongen då alla vill ta sig just till de uruguayanska stränderna.
Nå, efter en timme på böljan den blå och två spenderade att se det lantliga uruguayanska landskapet var vi så till sist framme i Montevideo och vårt hotell beläget mitt i hjärtat av den gamla stan. Skillnaden mellan Montevideo (som med sina 1,3 miljoner invånare tillsammans med sina förstäder svara för femtio procent av landets befolkning) och Buenos Aires var påtaglig. Lillebror var betydligt lugnare, stilla och mer avslappnad.
Montevideo gav dock ett mycket trevligt intryck och man kunde vandra fritt och bekymmerslöst i staden. Efter ett antal dagar i Buenos Aires verkade såklart staden mindre än den egentligen var men erbjöd i gengäld ett digert utbud av sandstränder. Montevideo ligger precis vid strandremsan och hela sydsidan är i stort sett en enda lång badstrand.

Allvarliga montevideoanska män rengör sina matekoppar.

Och eftersom värmen var minst lika påtaglig här som i Argentina beslöt vi oss en dag för att ta oss till en av dem. Medan Arran plaskade i en mycket långgrund del av Atlanten höll jag mig på stranden insmord i solkräm. En substans som några timmar senare dock skulle visa sig av akademisk betydelse (eller kanske inte). Väl hemkomna hade jag begåvats med en sjusärdeles solbränna som naturligtvis inte var lyckad för min ömtåliga hud. Men jag antar att det är smällar man får ta och jag är nu, tre veckor senare, hyfsat återställd.

En till sinnet lätt Aurora med Rio de la Plata och Montevideo i fonden.

Ett påtagligt inslag i den sydamerikanska kulturen, men allra mest särskilt i den uruguayanska, var det flitiga nyttjandet av mate. Detta är en form av te som dricks ur särskilda koppar med en form av sugrör med inbyggt filter. (Drycken är osedvanligt besk och smakar vid de första försöken inte som någon höjdare, ska inflikas). Vart man än vände sig i landet såg man människor bärandes på stora termosar teet och sippande den varma drycken i hetluften. Tanken är tydligen att bota hårt med hårt, varm dryck ska verka avkylande i värmen.

Solbadande kvinna med matekoppen i näven.

Från början var tanken att vi skulle göra ytterligare en utflykt, längre västerut, mot sydamerikas St Tropez; Punta del Este. Men en slimmad budget och att vi i så fall skulle åka mitt under de mest frekventa dagarna under hela året fick oss att i stället stanna kvar ytterligare några dagar i Montevideo. Och bra var väl det, vi lyckades pricka stadens stora karneval, utan att veta om det.

Dessa veckor avlöser karnevalerna varandra i de flesta sydamerikanska hörn och Montevideos variant gick inte av för hackor. Hela kvällen och natten lång pågick firandet medan ett omättligt karnevalståg drog fram över stadens avstängda huvudgata.

Stor uppstådelse i karnevalen då en vattenballongs-Mannen-på-taket stal uppmärksamheten

Innan karenvalen drog igång var det dock en finurlig vattenkastande Mannen på taket-version som tilldrog sig störst uppmärksamhet. En osynlig person, med en enorm arsenal av vattenballonger hade tagit sig upp på taket av ett hus beläget mitt framför karnevalens centrum. Därefter bombarderade han de intet ont anande åskådarna med sina vapen vilket gav stor uppståndelse och irritation bland folkmassorna.

Några ord om mat och dryck kan vara på sin plats, såklart. Faktum är dock att maten i Uruguay (som också baseras på ett talrikt antal italienska anfäder) var mycket lik den som bjöds i Argentina. Stora biffar, pasta och pizza stod på programmet. Alltihop mycket välsmakande. Ett plus i kanten för landets ölsorter som höll en bländande klass (och som också här förvarades i enlitersflaskor).

en vanlig vy i det synnerligen trevliga och stilla Montevideo.

Och innan vi åter vände näsan mot Buenos Aires och sedermera ”hem” mot Quito (via Santiago) hann vi med att hyra cyklar och cykla runt i Montevideo, besöka Uruguays egna myntmuseum och såklart, bland mycket annat, beträda en kyrkogård (inte lika frän som i BA men ändå en trevlig erfarenhet). Sammanfattningsvis – Montevideo (staden jag alltid fantiserat kring sedan min nästan sjukliga fascination kring världsatlaser när jag var liten) visade sig vara en lugn, laid back och trevlig lillebror till Buenos Aires – om än väldigt olik.

(Som vanligt går alla bilder att klicka på för större storlek).

/Daniel

Klassisk "by night"-bild av BA:s gågata.

Efter drygt tre månader mer eller minde uteslutande i Quito var det onekligen på tiden för en utlandsutflykt. Kosan styrdes mot den argentinska huvudstaden Buenos Aires. En stad som visade sig väldigt olik Quito och de delarna av Sydamerika vi dittills hade upplevt. Den väldiga staden Buenos Aires påminde mycket mer om de europeiska storstäderna, inte minst Paris, med sina breda boulevarder.

Att hastigt och lustigt befinna sig i vad som kändes som Sydeuropa var ett välkommet avbrott i vårt sydamerikanska äventyr. De första tre nätterna hade vi unnat oss att bo på ett lyxlägenhetshotell (som vi bokat till reducerat pris), trevligt nog fanns vårt bokade ”economy”-rum inte tillgängligt när vi kom, varför vi fick ett så kallat VIP-rum för samma pris i stället.

Typ så här bodde vi första dagarna. Det gick väl an.

Rummet var, bland mycket annat, utrustat med förträfflig air-condition, vilket visade sig bli väl utnyttjat då vädret i Buenos Aires var minst sagt smäktande. Jag tror inte någon dag passerade under 30 grader i skuggan och lägg där till en hög luftfuktighet. Nåväl, det var bara att finna sig i bastuvärmen, vilket gick bra då vi knappast var där för att anstränga oss nämnvärt och ölen kostade 6 kronor litern. (Den kom dessutom för det mesta i just enlitersflaskor).

Öl säljs företrädelsevis i 1-litersbuteljer i Argentina. Inte mig emot.

En tradition som jag länge haft då jag kommer till nya städer, och som jag numera överfört även på Arran, är den att besöka en kyrkogård. Och Buenos Aires bjöd på en riktigt rafflande sådan. Jag placerar den rent av på andra plats (efter oslagbara Pere Lachaise i Paris) på topplistan.

Kyrkogårdar i sådan här länder är betydligt makabrare än i Sverige – och därför också så mycket mer spännande. Denna välkända gravplats i stadsdelen Recoleta bestod nästan helt av mausoleumliknande gravar där det bara var att blicka in i de små husen där dammiga kistor stod på hög. Vi behövde inte gå långt för att hitta en där skelett låg väl synbara för den förbipasserande allmänheten.

BA bjöd på en verkligt underhållande sista viloplats.

Onekligen en svårslagen kyrkogårdscharm. Ställets mest berömde invånare, Evita Peron, såg vi dock inte mycket av då graven var oansenlig, väl igenbommad och fullbelamrad med fotograferande turister.

Efter nästan 31 år i livet har jag besökt knappt tjugo travbanor i fem olika länder – men aldrig en galoppbana. Som tur är bjuder Buenos Aires på inte mindre än tre sådana varför minst ett besök kändes obligatoriskt. Vi tillbringade därför en eftermiddag på Hippodromo Palermo och det blev såklart en trevlig upplevelse. Faktum är att det mesta fungerade precis som i Sverige och jag lyckades till och med hitta ett par vinnare (nr 12) under dagen vilket reducerade förlust till ett minimum.

Hårt i mål, även i Buenos Aires.

När vi talar sport är det dock fotboll som ligger argentinarna varmast om hjärtat och hjälten heter fortfarande tveklöst Maradona. Den gamle fotbollsikonen, numera som bekant förbundskapten, är i allra högsta grad het ännu. Var man än vänder sig i stan ser man bilder på Jesus, Che Guevara och Evita men allra mest ser man ändå Maradona. Det säger antagligen en hel del om Argentinas passion för fotboll.

Bocas mäktiga stadion i de svenska färgerna.

Tyvärr fick jag aldrig möjlighet att gå på en match under vår vistelse (säsongen började sista dagen) men vi fick ändå se Boca Juniors mäktiga stadion utvändigt. Och för den som inte känner till historien om varför det är just gult och blått som är Bocas färger kommer den i korthet här: några killar i laget (det här är väl tidigt 1900-tal, tror jag) tyckte att de inte kunde ha samma tröjfärger som lokalkonkurrenterna varför de helt sonika beslöt sig för att använda de färger som nästa inkommande skepp i hamnen hade i sin flagga. Givetvis var det skeppet svenskt. (Antagligen var Evert Taube på båten). Hela den pittoreska stadsdelen Boca är för övrigt väldigt färgrik, mestadels i gult och blått.

Ett lite småroligt hus i klassiska arbetarstadsdelen La Boca.

Vi borde förresten säga något om maten. Ett himmelrike för den som gillar kött. Argentinarna, som består av ofantligt många italienskättlingar (och rätt så många tyskar) äter mestadels pasta och pizza – och så kött då. Och när man beställer in en saftig biff (vilket jag gjorde betydligt oftare än Arran) så är det just köttet som är i fokus. Kanhända får man potatis till men knappast något tjafs med grönsaker och dylikt. Köttet smakar dock ljuvligt och är en svårslagen matupplevelse.

En saftig biff ackompanjerad blott av ett salladsblad.

Nå, vi hann med ett besök på stadens zoo också (samma dag som Paris-Dakar-rallyt gick i mål i stan, vilket orsakade en hel del uppståndelse) vilket blev en trevlig upplevelse. De flesta märkliga djur som man kan tänka sig fanns på plats och såg ut att trivas hyggligt, under omständigheterna. Fråga mig inte hur det är möjligt i den 35-gradiga hettan, men en äkta isbjörn fanns faktiskt. Björnen såg ut att vara vid hyfsad vigör och vi kan bara hoppas att det verkligen var så också.

Stadens fashionabla kasino kände ”vi” oss också tvungna att besöka. I min high stakes-turné hade turen nu kommit till

Inte den ringaste aning om vad det här är för djur...

Buenos Aires speciella ”flytande” kasino som hade sin hemvist i vad som skulle föreställa en gammal hjulångare i hamnen. Jag satte mig ner vid några tuffa killar på kontantspelsbordet och efter att till en början tappat en hel del lyckades jag vända till en smärre vinst när jag lämnade bordet två timmar senare. Av bara farten dunkade jag in 400 kronor i vinst på rouletten också. (Återigen nummer 12).

Och så en nyekiperad Arran i hatt och solgalsögon.

Ja, va fan, sammanfattningsvis kan man väl säga att Buenos Aires var en sjutusan till stad, full med sevärdheter, trevliga människor, god mat (biff) och något så in i helsefyr varmt väder. En stad som skiljer sig från Quito som natt och dag. Men vi hann ju med Uruguay och Montevideo också, men om det ska Arran berätta nästa gång.

(Betänk att alla bilderna går att klicka på för större storlek).

/Daniel